Dogstreet

Stora planer smids här bakom kulisserna. Jag har en man i mitt liv som får saker att hända.
Tror det är precis vad jag behöver, annars blir mina drömmar inget annat än just drömmar.
Han gör dem till verklighet. Men egentligen vill jag inte vara beroende utav någon, annan än mig själv.
Jag vill inte att han ska vara anledningen till att jag gör det jag drömmer om, och inte heller vill jag
att mina drömmar ska bli hans drömmar. Jag vill inte dela något med någon. Jag vill inte att han ska vara en del av de minnen jag skapar. Men utan honom skulle jag inte ta mig längre än till Ica, fram och tillbaka. Så jag får se det positiva i det negativa, även om han är ivägen så får jag på något sätt se genom det och vara tacksam för allt han får mig att göra. Han får mig att leva, leva och uppleva det min själ trånar efter.

So let me love you, fear and blame you.
Let me love you, scar and burn you.

---

Jag är en väldigt sorgsen ung dam, lyckan ligger inte nära till hands. Jag hade nog inte omfamnat den om den var mig nära för den delen heller. Jag lever på ångest, smärta och hat. Jag har inga drömmar, inget hopp. Jag skrattar men det är ytligt, jag ler men jag är inte glad. Jag söker inte tröst hos någon, för jag trivs i mitt elände. Jag vet att det är svårt för många att förstå, men jag kräver inte något utav någon. Bara att ni lyssnar. Jag finner kanske den slags lycka jag behöver i den här smärtan, och det tycker jag inte att någon skall ta ifrån mig. Innan jag tar mitt liv eller livet tar mig skall jag göra tre saker. Jag skall besöka Pripjat och Tjernobyl samt Beerlitz i Berlin. Jag trivs där människan har ödelagt sig själv, jag vill se och känna ångesten i ödelagda städer och samhällen. Jo, så helt hopplös är jag väl då inte, jag har en dröm och det är den jag lever på. Jag är så ledsen för att mitt fotointresse har dött, jag vill så gärna men klarar inte av det. Jag använder mig utav mina ögon och låter min hjärna vara mitt fotoarkiv. Vid tillfälle delar jag med mig.

---

---

Jag gör så mycket mer än "viker ut mig på nätet".
Jag ÄR så mycket mer.

---

---

(Niclas som har fotograferat)

---

Det kliar i fingrarna, vill verkligen få till ett par bra bilder nu!
På Tisdag ska jag tatuera mig, placeringen på det motivet är nog inte så uppskattat bland alla..
Så jag försöker ta några bra/snygga bilder innan kroppen är förstörd.
Kör på Måndag.

---

Jag ska kyssa dig, bita dig försiktigt i läppen och stöna lågt. Se dig djupt i ögonen och säga att jag älskar dig, när du öppnar din svartbrända mun ska jag trycka in smutsig blöt jord i din hals så du nästan kvävs. När du kastar dig mot marken ska jag slå din käke ur led. Tända en ciggaret och blåsa röken i dina ögon, dina blå små ögon kommer tåras, om det är det tårar av smärta eller skräck som rinner ner för ditt smutsiga ansikte rör mig inte ryggen.

---

---

Bortom nakenbilder och korta rubriker, där finns jag. Kajsa Josefin Eklund.
Det är både lustigt och sorgligt hur namnet Dogstreet förföljer mig.
Jag har vart Dogstreet sedan 2006, då var jag 16 år och inte helt fri från något vi kallar:
Bekräftelsebehov.
Det började så oskyldigt, växte till något större, men aldrig har mina bilder vart i centrum.
Iallafall inte för mig. Bilderna var mer som något som skulle locka, få mer läsare.
För jag var framförallt intresserad av att skriva. Inte alltid så bra, inte alltid så smart, inte alltid så rätt.
Men jag älskade att skriva. Jag har alltid haft svårt att uttrycka känslor, det blir mest skrik och slag. Men i text kom jag fram, jag kunde visa folk hur jag fungerade, vem jag var. Jag ville att folk skulle acceptera den rädda tjej som jag var, som jag själv inte kunde acceptera. Men jag insåg snabbt att folk tröttnade på mitt destruktiva, pessimistiska sätt att vara. Och jag insåg även att det var bilderna som lockade besökare.
Det blev då allt mer vågade bilder. Jag skämdes inte bakom kameran. Inte så som jag gjorde i verkligheten.
Jag avskydde min kropp, hur den såg ut, hur den rörde sig, fel saker på fel ställen.
Men bakom kameran hade jag kontroll, jag fick med exakt det jag ville, det som såg bra ut, det lilla jag faktiskt kände att jag kunde stå för. Kontrollen gjorde mig självsäker. Kameran visade det jag stolt kunde visa upp. Mitt största misstag var nog att låta kameran ha kontrollen, den döljde ju mer än vad den visade, men det borstade jag av mig. Jag var alldeles för feg för att visa upp mina brister så jag lät kameran ta kontrollen.
Men det var då kommentarerna kom.
Hånande, anklagande, vidriga kommentarer. Varför fick jag inte visa upp något jag var stolt över?
Varför hittade jag kommentarer om att jag var äcklig, pinsam och en uppmärksamhetsökande hora?
Allt jag ville var att visa upp en kropp som jag hatade men som bakom kameran ändå kunde se helt okej ut.
Det har aldrig enbart handlat om ett bekräftelsebehov, inte på det sätt folk ville få det att se ut som iallafall.
Jag var ledsen i många år, ensam och liten. Men aldrig har jag fotat mig sjäv, naken eller med kläder för att jag ville ha uppmärksamhet. Som jag sa förut, inte på det sättet iallafall. Det började tillochmed tidigare än 06.
Om någon minns så fanns det en sida som hette Lunarstorm, där skrev jag dagbok varje dag. Jag hade många läsare, fick bra kritik och jag blev alltid glad av kommentarerna som berömde min text. Bilddagboken fick en blygsam start 06, men jag var en av de första i staden som skaffade mig en. Många tittade in där. Jag lade upp bilder från min vardag, bilder på mig och på min familj. Men jag fortsatt med mina texter, texter om allt mellan himmel och jord. Sedan kom bilderna på min kropp. Jag minns inte hur allt började, varför jag valde att ta av mig kläderna och fota mig själv.. Men jag har alltid tyckt om människokroppen, speciellt kvinnans, och eftersom jag avskydde min egna kropp kanske kunde jag göra något utav detta. Det är klart att det var spännande att veta att vem som helst kunde se mig, det tänker jag inte förneka men jag står absolut upp för att det inte var för att få uppmärksamhet som: Se mig, se mig, titta hit! Jag har alltid vart i centrum i socialasamanhang, bekräftelse fick jag. Jag tror mer att det handlade om att jag ville se och höra om folk tyckte om mig och min kropp. Då kunde jag kanske någonstans acceptera mig själv? För den jag var, för hur jag såg ut. Och om jag fick tillräckligt med kommentarer från både tjejer och killar så kunde jag kanske se att jag faktiskt var värd att älska. Det låter så hemskt, nästan patetiskt, speciellt nu när jag insett att det inte alls fungerar så. Jag hatar att höra folk säga att jag ser bra ut, jag ryser när någon ger mig komplimanger. Jag vill bara hålla för öronen och skrika. Men när jag var yngre var det min lösning på mitt självhat. När jag blev äldre, började jag träffa killar för att söka deras bekräftelse, ville höra att jag dög, ville få den där stunden av välbefinnande.

Jag vet nu att jag aldrig kommer älska mig själv genom andra, det fungerar inte så.
Dogstreet är så mycket mer än en naken kropp, det är lite synd att fler inte ser det.
Att de inte ser mer än kroppen, men jag kan nog inte begära mer än vad jag ger.
Jag gav upp mina texter, en bit av mig själv, för att ge er en annan del. En ytlig del.
En del som nästan bara gjort mig illa. Men vad gjorde jag inte för att försöka bli älskad utav er men framförallt av mig själv. Jag minns att Niclas blev förvånad och rädd när han först lärde känna mig. Jag har fått telefonsamtal mitt i natten av hans vänner som undrar vad jag håller på med, hans arbetskamrater som ifrågasätter mig. Familj och vänner som är tveksamma till detta. Men Niclas har alltid accpeterat mig och det älskar jag honom för. Samtidigt är jag förvånad över hur många som faktiskt accepterar mig och min blogg. Har aldrig hört något negativt face to face, fast det betyder inte att det inte finns folk som pratar bakom min rygg. Jag vet att folk har pratat illa om mig, det kommer jag aldrig komma ifrån men det accepterar jag. Jag jagar inte efter folks godkännande längre, respekterar de inte det jag står för så respekterar de inte mig. Och då finns det ingen anledning för mig att respektera dem.

Kan inte påstå att jag älskar mig själv, men idag fotar jag när jag har något att ge.
Jag gör fortfarande samma misstag att låta kameran ta kotroll.
Skillnaden är att: Idag gör jag detta för min skull.

// Tjejen bakom bloggen

---