Dogstreet

Hade du inte försäkrat mig om att det är den mest plågsamma död, så hade jag inte tvekat. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för smärtan. Ironiskt nog så är det den vägen jag medvetet väljer, riskera att utsättas för denna vidriga smärta.
Även om målet i det avseendet inte är döden utan livet.

Jag är en förlorare som försöker försköna det genom att påstå att jag lider.
Att mitt liv är en ständig kamp, men det är det inte. Jävla skit.

---

 

---

Hör och häpna, jag har två filmer jag tänkt dela med mig utav. En av dem bekräftar det ni befarat: Kajsa har ett skadat psyke. Den andra får ni väl döma ut själva. Jag är så trött på att fotografera min kropp, tatueringarna är i vägen och dem gör bilderna fula. Och som jag har som sagt tidigare har jag noll intresse för fotografering men eftersom jag inte vill döda bloggen ska jag försöka blanda in lite annat än bara "nakenbilder".
Så först ut blir två filmer som jag så kreativt skapat.

---

Vore det så att jag led av schizofreni, om det skulle vara en sjukdom tagen ur en skräckfilm, hade personen inom mig kravlat sin väg upp ur min hals nu. Klöst sig upp genom strupen, naglat sig fast kring stämbanden och tagit sig en tugga enbart för att slippa höra mitt skrik då den tar sina sista kliv ut i verkligheten. Blodig och blöt hade hon stått där och stirrat på mig där jag låg med käken ur led. Hur mycket jag än vill att den delen av mig ska ta sig ut kommer hon aldrig göra det. Jag må vara sjuk i huvudet men inte tillräckligt för att våga släppa henne lös. Så många gånger har jag hört henne skrika men aldrig har jag sett skymten av henne. Hennes röst är välkänd. Jag försöker ofta få kontakt med henne, stirrar på min spegelbild men ser bara ett tomrum bakom mina ögon. Jag är så lugn på ytan, men inom mig skriker paniken, som ett stormigt hav slår vågorna hon skapar mot insidan av mitt huvud. Det har hänt att jag ser dina ögon där jag står och stirrar in i mina egna. Även om du inte alltid är vid min sida så kommer du alltid finnas i tomrummet. Vi är den där kemiska reaktionen som orsakar massförstörelse. Den har ödelagt mycket genom åren men ur askan reser sig alltid något upp.
Ett litet frö som växer och dess syfte är att föra oss tillbaka till varandra. Det finns ingen som ser mig som du gör, och jag tror inte att det finns någon som ser dig så som jag gör. En kliché i andras ögon men det är vår verklighet.
Det må vara en förskönad version men verklig är den. Vår kliché har pågått i 22 år och 22 dagar, igår.

---

(Uppdatering kommer komma oftare pga att jag tagit bort min Facebook, haha)

---

Som en god vän till mig ständigt påminner mig om:
Du bör verkligen komma bort, uppleva och se mer än vad du gör nu. Det kommer göra dig gott.
Jag hatar att pröva nya saker, det smärtar i själen, men jag kan inte göra annat än kasta mig ut i det okända denna gång. Jag kommer alltid kunna komma tillbaka, hur motbjudande det än är så kommer detta alltid vara mitt hem. I andras ögon är detta inte mer än en del av livet, att flytta. Men för mig kan det nog vara det största jag gjort i mitt lilla liv. Än så länge. Jag ska bli Stockholmsbo. Det är inget jag drömt om eller egentligen vill i hjärta och själ, men det är något jag verkligen behöver. Jag måste bort från denna stad som trycker mig längre och längre bort från livet. Och Stockholm är väl möjligheternas stad här i lilla landet lagom? Det kommer bli en lugn övergång för jag kommer behålla mitt underbara jobb här i Mariefred, men bo i Stockholm. Det är så skrämmande, så stort, så obehagligt, så konstigt och riktigt jäkla läskigt, men jag känner motvilligt att det är rätt. Kanske är detta det jag behöver, se något nytt, uppleva något större, som du, finaste S alltid säger till mig. Men jag är motsträvig, ser allt det negativa. Det kommer finnas mer att hata, mer människor att avsky, mer som påverkar mig negativt. Mer anledningar att se ned på mig själv.
Men jag gör det, jag kommer ta mig fan flytta till Stockholm!

---

Jag har aldrig i hela mitt liv fått höra att jag är trevlig. Jag har försökt men falskheten lyser igenom, det syns så tydligt att jag gör mig till. Mina avsikter är goda men de tolkas som falskhet. Det hörs på min röst, syns på mitt kroppspråk och det syns i mina ögon när jag försöker. Det är inte så att jag spelar falsk utan jag försöker med hjärta och själ, men det går inte. Jag vet inte hur man gör. Med tiden har jag gett upp, och så har även de kring mig gjort. Dem som har accepterat mig, är få. Några har jag lyckats fånga, jag har vunnit dem på min ärlighet. Jag har under min uppväxt inte haft många nära vänner, de har varit få och korta vänskapsromanser. Under några år höll jag hårt i två av dem, jag såg dem växa samtidigt som jag stod kvar. Jag höll kvar i det jag lärt mig, det jag lärt mig att handskas med. Men de lämnade mig, och jag skrek för att det var smärtsamt att slitas från tryggheten jag skapat. På senare år har jag funnit mig själv, jag har aldrig förstått varför jag varit som jag var, men det gör jag nu. Jag har lärt känna mig själv, jag vet vem jag är och hur jag fungerar. Jag tror i ärlighetens namn att det har varit värt all smärta, att ha förlorat så mycket, att ha fått andra att tycka illa om mig. För påvägen dit har jag kämpat med mig själv och vunnit något större. Nu står jag här själv, men jag kan stolt säga att jag vet vem jag är och det har vart värt all smärta. Jag lider inte av att vara ensam, jag trivs så här. Innan har jag omgett mig med människor för jag har trott att det var fel att vara ensam. Jag tror de personer som kallade sig mina vänner tröttnade på att jag inte betedde mig som en vän bör göra. Men jag var en, i den mån jag kunde och det är jag än idag till dem som fortfarande hänger kvar vid min sida. Jag kan inte påstå att jag är eller någonsin varit en bra vän, för jag vet inte hur man ska bete sig eller vad en vän bör göra för en annan. Något jag har förstått är att jag bara kan ge en viss del av mig själv och då är det oftast riktat till en speciell person. Alla andra kring mig försvinner och detta är den enda gång jag kan slappna av till fullo, ge den del jag håller bortom räckhåll för andra. Jag håller fortfarande hårt i Kajsa, kan inte släppa in någon allt för långt. Varför vet jag inte, det går bara inte. Då personen kommer för nära inpå sparkar jag för att få distans. Jag behöver den.

Jag trivs med mig själv, men inte med den jag blir när jag förväntas vara social. För det är något jag inte kan. Jag trivs så bra ensam och jag önskar att andra kunde acceptera det, sluta ifrågasätta mig och mitt beteende. För när någon gör det börjar jag ifrågasätta mig själv. Och att någon annan kan få mig att tvivla är en sådan vidrig känsla. För jag vet ju vem jag är och vad jag vill. Jag är stark men samtidigt väldigt lättpåverkad. Jag har ett stort behov av att visa vem jag är nu när jag äntligen förstår mig själv, haha. Fast det kanske är lika bra allt låta tvivlarna tvivla och låta de som har tålamod nog, lära känna mig. Men glöm inte bort att jag är en hatisk, arg brud med konstig humor och ett stört behov av att trycka ned sig själv. Även andra, då de väldigt lätt går mig på nerverna. Men jag kan nog ändra på mig....

---

Stora planer smids här bakom kulisserna. Jag har en man i mitt liv som får saker att hända.
Tror det är precis vad jag behöver, annars blir mina drömmar inget annat än just drömmar.
Han gör dem till verklighet. Men egentligen vill jag inte vara beroende utav någon, annan än mig själv.
Jag vill inte att han ska vara anledningen till att jag gör det jag drömmer om, och inte heller vill jag
att mina drömmar ska bli hans drömmar. Jag vill inte dela något med någon. Jag vill inte att han ska vara en del av de minnen jag skapar. Men utan honom skulle jag inte ta mig längre än till Ica, fram och tillbaka. Så jag får se det positiva i det negativa, även om han är ivägen så får jag på något sätt se genom det och vara tacksam för allt han får mig att göra. Han får mig att leva, leva och uppleva det min själ trånar efter.

So let me love you, fear and blame you.
Let me love you, scar and burn you.

---

Jag är en väldigt sorgsen ung dam, lyckan ligger inte nära till hands. Jag hade nog inte omfamnat den om den var mig nära för den delen heller. Jag lever på ångest, smärta och hat. Jag har inga drömmar, inget hopp. Jag skrattar men det är ytligt, jag ler men jag är inte glad. Jag söker inte tröst hos någon, för jag trivs i mitt elände. Jag vet att det är svårt för många att förstå, men jag kräver inte något utav någon. Bara att ni lyssnar. Jag finner kanske den slags lycka jag behöver i den här smärtan, och det tycker jag inte att någon skall ta ifrån mig. Innan jag tar mitt liv eller livet tar mig skall jag göra tre saker. Jag skall besöka Pripjat och Tjernobyl samt Beerlitz i Berlin. Jag trivs där människan har ödelagt sig själv, jag vill se och känna ångesten i ödelagda städer och samhällen. Jo, så helt hopplös är jag väl då inte, jag har en dröm och det är den jag lever på. Jag är så ledsen för att mitt fotointresse har dött, jag vill så gärna men klarar inte av det. Jag använder mig utav mina ögon och låter min hjärna vara mitt fotoarkiv. Vid tillfälle delar jag med mig.

---

---

Jag gör så mycket mer än "viker ut mig på nätet".
Jag ÄR så mycket mer.

---

---

(Niclas som har fotograferat)

---

Det kliar i fingrarna, vill verkligen få till ett par bra bilder nu!
På Tisdag ska jag tatuera mig, placeringen på det motivet är nog inte så uppskattat bland alla..
Så jag försöker ta några bra/snygga bilder innan kroppen är förstörd.
Kör på Måndag.

---

Jag ska kyssa dig, bita dig försiktigt i läppen och stöna lågt. Se dig djupt i ögonen och säga att jag älskar dig, när du öppnar din svartbrända mun ska jag trycka in smutsig blöt jord i din hals så du nästan kvävs. När du kastar dig mot marken ska jag slå din käke ur led. Tända en ciggaret och blåsa röken i dina ögon, dina blå små ögon kommer tåras, om det är det tårar av smärta eller skräck som rinner ner för ditt smutsiga ansikte rör mig inte ryggen.

---

---